Skulle ju berätta lite mer invecklat om några av hästarna i mitt liv lovade jag för länge sedan och jag tänker börjar med en mycket, mycket speciell ponny vid namn Ginger.

---

Ginne som han vanligtvis kallades hittade jag och min far av ren slump på nätet. Det var absolut inte det vi skulle ha då vi letade efter en första egen ponny till mig, jag var själv 8 år gammal, så vi ville helst ha en ruttinerad läromästare. Men denna ponny stod så pass nära att vi tog en chansning och åkte för att titta på den. Det var kärlek vid första ögonkastet, vi var fast! Denna lilla sagoponny var en direktimport ifrån Irland. Han kom till Sverige den 14 december från en vildflock på Irland. Från denna vildflock hade dom även tagit hans syster och hans storebror, alla tre lika vackra. Det kändes sådär att "ta" en häst från vildflocken, men detta var tydligen väldigt vanligt på Irland och ponnierna var väldigt lika Munsboro-ponnierna. Vi var iallafall och provred denna skönhet, Ginne, första gången den 14 januari. Han var då knappt inriden, stor, kraftig och hade en helt egen vilja. Men han var ändå snäll, trots att jag var så liten och inte hade någonting att säga till om, gjorde han ingenting för att försöka få av mig eller göra mig rädd - en riktigt gäntleman! Vi provade honom flera gånger, med och utan tränare. Den 28 februari fick han följa med hem, som min första egna ponny!

Vi hade fått information när vi köpte Ginger att han var en valack, 6 år gammal och grundutbildad. Men bara efter en månad hemma började vi misstänka fel. Vi åkte till tandläkaren och veterinär. Där kunde dom konstatera att denna ponny enbart var 3½ år gammal och långt ifrån färdigväxt, något som inte upptäcktes på veterinärsbesiktningen! Vi fick då erbjudande om att lämna tillbaka honom eftersom de blivit fel, men han fick stanna och jag ångrar inte en sekund! Av flera år med blod, svett, tårar och glädje stod vi helt plötsligt där. År 2002, 6år gammal var vi på riktigt ett team. Ginne var felfri på varenda hopptävling och vi fick delta i klubbens division tre och division två lag. Vi hade ett riktigt flyt.

Allt flöt på ända in i år 2003. Här var vi nästan oslagbara. Vi vann allting vi ställde upp i, på hemmaklubben vann vi Årets Ponnyekipage, Klubbmästerskap och alla träningstävlingar. Men laget vann vi deltävlingar och individuellt plockade vi hem rosetter varenda gång - vi var oslagbara! På den här tiden tävlade vi upp till LB hoppning och dressyr, vi hann starta en LA hoppning på klubbnivå med 0 fel.

Men på sensommaren 2003 hände de som inte fick hända. Ginne fick för sig att hoppa över staketet till hagen under natten. Han åt färskt vete och korn hela natten utan att vi visste någonting.. På morgonen när vi skulle hämta honom hade han drabbats av allvarlig kolik och fång. Det blev akut upp till Strömsholms Hästklinik. Väl framme där var han väldigt nära döden. De blev dropp, operation och hela härligheten. Han bodde på Strömsholm i 2½ vecka innan han var så pass bra att han fick åka hem och ha boxvila i 3 veckor. Under 2003 var vi på Strömsholm en gång i månaden och kollade Ginnes hovar och ben.

Alla resor till Strömsholm fortsatte under år 2004. En gång i månaden blev en gång varannan månad med rönkten, hovkoll och benkoll. Hans hälsa varierade från toppenbra till sämre. Han fick nu gå i sjukhage varje dag 3 timmar om dagen i en hage på 4x4m. Han skulle gå 20min promenader 2 gånger om dagen 3 gånger i veckan. Under 1½ år fick jag inte rida på min käraste. Jag fick visa min kärlek till honom genom massa godis, borstning och promenader. Det var tungt.. Men genom detta fick vi ett starkt band till varandra och litade på varandra till 200%. Jag längtade varje dag att få gå ut till honom och bara pussa på honom, ridningen nu var inte viktigt. Att få möta hans glittrande ögon, mjuka gnäggande och obeskrivligt vackra huvud varje dag betydde allt!

Den 14 februari 2005 fick vi ett nytt besked, efter 1½ års väntan fick jag beskedet "han är helt okej nu, du får jättegärna börja skritta honom". Gladare har jag nog aldrig varit! 3 gånger i veckan fick jag skritta min stjärna på mjukt underlag i 30min, de va dom bästa 30min i om dagen. Ginne var lycklig, de syntes på honom att han gärna ville göra allting lite fortare. Vi fortsatte med dom bra beskeden och vart efter sig fick jag beskedet att "han är frisk", detta var i slutet av maj 2005. Vi skyndade långsamt men han var fräshare än på länge! I mitten av juli tyckte jag han kändes halt igen och på återbesöket på Strömsholm fick jag rätt..

2 månader tidigare fick jag beskedet "han är frisk", nu fick jag beskedet "de finns inget mer att göra.." Blodet i hans hovar hade slutat att cirkulera och smärtan var nu uppe i benet. Hovbenet hade roterat och Ginne klarade inte längre smärtan. Alla tankar och känslor försvann för en kort sekund innan allt bara rasade. Vi fick två veckor tillsammans innan det var dags att gå vidare. Dessa två veckor var underbara. Ginne, som den gentleman han var, ställde upp på allt. Han visade ingen smärta, utan visade att de vi valt var rätt. Dom sista två veckorna fick han leva som en riktigt häst, som en prins som han så väl förtjänat. Stor hage, men massor av gräs, kompisar och spring i benen. Det var länge sedan jag såg min ponny så lycklig som då..

Den 15 augusti 2005 klockan 14:02, pussade jag min ponny farväl. Det var sista gången jag pussade på hans mule, grät i hans ljusa, glänsande man. Det var sista gången jag såg Ginger, min allra bästa vän. Det var sista gången jag sa "jag älskar dig" och det var sista gången jag fick höra hans mjuka härliga gnäggning..

Jag är oerhört tacksam för dom 6 år jag fick tillsammans med Ginne. Han lärde mig enormt mycket under den tiden vi hade och det är honom jag tackar, för utan honom hade jag inte varit den jag är idag. Det är nu 4½ år sedan han lämnade ett stort tomrum. Aldrig någonsin kommer jag glömma denna vackra ponny som gjorde många unga flickor förälskade..

Ginger
valack
1996 - 2005
import Irland