Idag berättar jag om häst nummer två som satte djupa spår i mitt hjärta. Hans namn är Scheckenhof´s Orkan.

När min första ponny Ginne försvann var jag ändå inne på att fortsätta med det jag älskade, ridningen och ja var säker på att en ny häst var det enda rätta. Min dressyrtränare tyckte att jag skulle satsa på storhäst då jag ändå var så pass lång och bara hade 3 år kvar på ponny. Men jag kände annorlunda. Enligt mig var ponnytiden någonting du bara får uppleva en gång och med tanke på hur mycket jag missade på ponny då Ginne stod skadad ville jag fortsätta med ponny fram tills då att jag fyllde 18 år. Dock så blev det faktiskt en storhäst som flyttade in i stallet under en månads tid efter Ginne. Hästen hette Grace Kelly och var ett litet korsningssto som tyvärr fick åka hem då hon inte klarade veterinärbesiktningen.

Istället för Kelly blev det att åka Sverige runt och leta ponny. I Göteborg hittade jag min nya drömhäst. Han var en mörkbrun, maffig new forest och han hade världens vackraste huvud. Det var som att jag kunde se Ginne i hans ögon, dom var så lika varandra, men ändå inte. Den 10 september 2005 flyttade D-ponnyn Scheckenhof´s Orkan, ”Billy” in i stallet. Billy var en av dom snällaste ponnierna du kunde hitta, han var mycket speciell. I stallgången och all hantering var han lugn som en filbunke och gjorde aldrig någon illa. I ridningen förvandlades han till en orkan, en riktig buse. Han försökte aldrig ha av mig, men fort gick det.

Namnet Billy fick han när han anlände till Sverige. Han kom med lastbil från Tyskland, där chauffören tappat bort hans pass och dom visste helt enkelt inte vad ponnyn hette. Det dröjde innan passet kom, så under tiden fick han kallas Billy. När pass och namn väl dök upp fanns det ingen mening med att byta smeknamn, han lyssnade på Billy och han var helt enkelt, Billy.

Under vår första tid tillsammans trodde jag att han skulle bli min nya tävlingshäst som skulle ta mig till det högsta du kunde rida. Äntligen hade jag fått en frisk ponny och jag skulle få åka ut och tävla, som jag älskade. Jag hade bråttom, för bråttom. Både jag och tränarna insåg ganska snart att detta inte fungerar, jag måste lugna ner mig och få Billy lugn. Vi hade våra upp- och nergångar, men vi var med om otroligt nyttiga träningar och under det första året lärde jag mig väldigt mycket som ryttare, utan resultat på tävlingsbanan.

Under vårt andra år tillsammans var allt helt underbart. Visst red vi inte på SM-nivå och visst hade vi inte mycket vinster och placeringar tillsammans på tävlingsbanan. Men vi hade varandra. Vi hade ett otroligt band till varandra och jag har bara Ginne att tacka för det faktiskt. Eftersom jag såg min gamla ponny i min nya ponny så mycket var det inte svårt att skaffa sig ett otroligt starkt band och mycket känslor för Billy.

Tyvärr tog jag inte vara på min och Billys tid tillräckligt. Jag var från början en tävlingsmänniska och blev lätt besviken när Billy inte skötte sig inne på tävlingsbanan. Men i slutet av vår tid insåg jag att han alltid gjort sitt bästa och att han var så som häst. Innan Billy kom till mig var han skolad som gymkhana häst. I gymkhana ska det gå fort och hästen får gärna studsa lite och busa, för publiken älskar det. Innan han kom till Sverige och skulle vara gymkhana häst befann han sig på ett stort stuteri i Tyskland. Där gick han som hingst tills han var 8år och blev knappt riden. Därför kunde jag inse när jag blev äldre (kanske lite klokare också) att med Billys bakgrund var det kanske inte så lätt att gå i en avslappnad form och i lugnt tempo inne på dressyrbanan. Men jag insåg de försent..

Det sista halvåret vi hade tillsammans njöt jag mer än någon annan. Jag älskade min lilla ponny och bara en liten skritt tur i skogen fick mig att le. Jag var nu 18år och alldeles för lång för min älskling och tyvärr var han tvungen att säljas. För mig var hemmet viktigare än någonting annat. Jag hade världens tur, jag hittade en toppenfamilj till Billy, dom bodde lagom långt bort så de skulle bli ganska enkelt att hälsa på honom. Tjejen som fick ta över honom var inte en sån tjej som var beroende av tävling varje helg, utan nöjde sig med en bra träning – perfekt för Billy!

 

Den 17 juni 2007 lastade jag in Billy i transporten för sista gången. Resan upp till Stockholm kändes som världens längsta och tystade resa jag gjort. Ögonen var tårfyllda, men jag vägrade att gråta. När min ponny klev ur transporten, som han snällt stått helt stilla i hela vägen vändes helt plötsligt sorgen till glädje. Jag fick se att hans nya familj var superlyckliga över denna lilla ponny, jag fick se stallet och insåg att han skulle må som en prins här. Jag har varit och hälsat på honom efter att han såldes och jag har sett hur bra han mår. Jag tror inte han kunde fått det bättre hos någon annan! Trots allting så hann vi faktiskt starta upp till LA dressyr och hoppning, debutant fälttävlan. Vi red även New Forest SM ett år och där fick han silver i utställningen.. Så vi hann ändå med lite under våra två år tillsammans !

Jag har lovat mig själv att Billy en dag ska få komma tillbaka till mig. Aldrig någonsin ska han få bli en vandringspokal som har sex olika hem under kort tid och bara ses som en tävlingsmaskin, med hans bakgrund förtjänar han stadiga hem med mycket kärlek. Om två år fyller hans nuvarande ägare 18år och jag hoppas att han inte säljs innan de. För jag ska göra allt jag kan för att köpa tillbaka honom just då, jag kan lägga min egna tävlingskarriär på hyllan för denna ponny. Jag älskar honom något extremt mycket och jag kan försöka er, att dom människor som träffat denna ponny – aldrig någonsin glömmer honom.

Scheckenhof´s Orkan
Valack född 1996
e. Feldhof´s Orbit
u. Marbella
ue. Maritim I