Idag, den 11 januari 2010 är det 11 månader sedan du försvann. Därför tänkte jag berätta om den häst som gör mest ont i hjärtat att berätta om. Hennes namn är Cassiopeia, mitt hjärta, min andra halva. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det vi hade, om alla dagar, om alla minnen och om dagen du försvann, om känslorna och livet efter.. Men jag ska försöka göra det kortfattat.. Det är med tårar i ögonen detta skrivs..

Efter att ha lämnat min lilla ponny i Stockholm hos sin nya ryttare, i mitten på juni, var det dags för mig att leta storhäst. Jag var ganska klar med att jag ville ha en unghäst, helst en valack efter Quite Easy, tre eller fyra år, på max 165cm i mankhöjd och den fick absolut inte vara skimmel – detta var mina krav. Men efter att ha provridit ca 15 hästar, åkt över 500 mil så insåg jag att krav egentligen inte är någonting du kan ha när du ska köpa häst. I alla fall inte så stora krav som jag hade just då.

Den 23 juli 2007 hamnade vi i Falköping för att titta på ett treårigt sto efter Feliciano, skimmel. Annonsbilden var långt ifrån smickrande och tilltalande och jag ville absolut inte kolla på hästen. Men min far ville annat och tur var väl de. Jag hann bara gå in i stallet, se ett ljust huvud, höra en låg gnäggning och så var jag kär. I stallgången stod hon, Cassiopeia och henne skulle jag bara ha! Redan efter att ha skrittat ett halvt varv kände jag att detta var rätt. Känslorna blev mer och mer starka desto längre jag satt kvar på ryggen – Jag har nog aldrig känt mig så säker som just då. Vi bestämde oss på plats och en veterinärbesiktning skulle bokas.

Den 9 augusti 2007 stod jag ytterligare en gång på en gård i Falköping. Denna gång som hästägare till det lilla treåriga stot, jag för två veckor tidigare, blivit förälskad i. Hon var en prinsessa att lasta in i transporten, under hela vägen hem stod hon blixt stilla, flera gånger funderade vi på om hon verkligen stod kvar i lilla lådan bakom bilen. 3½ timme senare, hemma i Norrköping fick jag lasta ut min, bara min, egna första storhäst, aldrig har jag varit så lycklig. Det lilla skimmel stot hade gjort mig helt förälskad, hon var allt de jag inte skulle ha –men hon var perfekt!

Vår första tid ihop handlade mest om grunder och en hel del bus. Trots att Peisan bara var tre år och knappt riden var hon alltid en ängel. Försökte aldrig ha av mig och var fruktansvärt lättlärd! Jag var som ett litet barn på julafton och bara längtade tills hon blev fyra så jag skulle få visa upp henne på tävlingsbanorna. Alla som träffade denna lilla prinsessa blev helt förälskade. Jag vet ingen häst som blivit så bortskämd med godis och kärlek som min lilla flicka.. Hon visste precis hur hon skulle göra för att charma..

Tyvärr blev inte lyckan långvarig, redan under vintern 2007 kunde jag känna lite ömhet i hennes ben. Hon fick vila hela december månad och sedan var det dags igen efter årsskiftet. Vi gjorde två träningstävlingar under februari på hemmaklubben. Debuten på 50cm och därefter en 70cm klass, självklart var hon felfri båda gångerna! I slutet på mars åkte vi iväg på en pay and jump, vi skulle debutera 90cm! Men hon var inte sig själv, hoppade inte upp sig och hade inget sug mot hindrerna – trots de fanns de ingen som helst tvekan på att stanna. Hon gav sitt bästa och ville väl, tyvärr med två nedslag. Det var nått som inte stämde.

Dagen efter fick vi svar på allting. Hon var halt. I över 6 månader kämpade vi med en hälta som veterinärerna inte kunde fastställa varifrån den kom. Dom röntgade, böjde, masserade, dom gjorde verkligen allting dom kunde, utan framsteg. Men efter 6 månader var hon frisk! En veterinär kunde konstatera att hon varit halt pga sin otroligt snabba växt. Hon hade växt från 164cm till 174cm på mindre än ett år, något som hennes rygg, ben och muskulatur tagit stryk av och därav belastat sina ben alldeles för tungt.

När hon väl var frisk fanns det ingenting som kunde stoppa oss! Hon var en helt annan häst på träningarna, hon hoppade allt, hon gjorde varenda dressyrsteg rätt, hon var klockren. Tränarna förälskade sig och gång på gång fick jag höra ”hon kommer gå de högsta klasserna”, ”denna häst är fantastisk, ta vara på henne”. Jag var förälskad i min stjärna! Självklart hade vi våra dagar när vi var allt annat än sams och dagar då jag bara ville sälja henne. Men innerst inne var hon den enda rätta och i slutändan kunde jag aldrig vara sur på henne.

År 2009 kunde inte börjat bättre än va de gjorde. Den 4 januari gjorde vi tävlingsdebut lokalt och självklart felfritt. Detta var den lyckligaste dagen på mycket länge och allting kändes så rätt. Helt plötsligt kunde vi börja planera och träna inför en tävlingssäsong jag längtat efter sedan 2007. På träningarna flög hon över allt, det spelade ingen roll om hindret låg på 50 cm eller 1,30m hon älskade det hon gjorde. Vi gjorde flera träningstävlingar och pay and jump upp till 1,20m och mer eller mindre var hon alltid felfri. Hon hade några rundor som inte var det. Men hennes kämparglöd var oslagbar!!

Februari fortsatte lika bra som januari, tisdagen den 10e var det hoppträning uppe på VRF. Peisan var stark, pigg och helt i gasen – jag var helt tvärtemot. Men, hon älskade hoppningen och hennes glädje spreds sig. Utåt var jag besviken på att hon var så busig och mer i luften än på marken, medans jag inombords var så himla lycklig över att hon gjort allt så bra. Efter den träningen pussades vi länge i boxen, hon var alltid bortskämd med att få massa pussar och godis efter träning, denna dag var inget undantag. En sista god natt puss och dom tre små orden, ja älskar dig innan vi skiljdes åt för denna kväll.

Onsdagen den 11e februari kl 09.00 släppte jag ut Cassiopeia i hagen, precis som vanligt. Och precis som vanligt så var det full galopp och flera bockningar direkt när hon kom ut, hon såg så lycklig ut. En puss och en morot hann vi med innan det var dags för bus. Samma dag kl 15.00 kom samtalet ingen hästägare vill ha.. ”Hon ligger i hagen, ja tror inte hon andas!” I den sekunden satt jag och min pappa i bilen, 100m ifrån stallet. Jag minns inte själv vad som hände efter den sekunden, efter det samtalet. De enda jag minns är att de kändes som hjärtat stannade.

Tydligen hade jag kastat mig ut från bilen, sprungit ut till hagen och bara skrikit ”NEJ”. Jag vet att när jag såg henne ligga där brast allt. Jag minns precis hur hon låg, precis hur hon såg ut, precis hur hon kändes, precis hur hon luktade, jag minns precis just det ögonblicket i detalj. Jag satt bredvid henne, smekte hennes vackra ansikte och bad henne att ”snälla hjärtat, lämna mig inte” gång på gång. Men allting var redan försent..

Jag minns hur vi satt där i timmar, jag minns hur jag satt och pratade med henne som att hon fortfarande fanns kvar, jag ville inte lämna henne och de sista ja ville vara att acceptera att hon var borta. Den 11 februari förvandlades plötsligt till en mardröm, till en dag då jag bara ville gräva ner mig själv och försvinna. Varje månad den 11e slits en liten bit från hjärtat bort, varje månad den 11e stannar allt och den enda jag kan tänka på är den lilla gråa flickan som alltid mötte en med en gnäggning och öronen spikade framåt. Aldrig kunde jag ana att dom där pussarna och dom där tre orden den 10 februari skulle vara sista gången jag sa de till henne, och hon hörde - vid liv..

Vi fick 1 år, 6 månader, 2 dagar och tretton timmar tillsammans.. Jag minns Cassiopeia med glädje, mycket kärlek och enormt mycket lärdom. Jag önskar dock att vi hade fått mer tid tillsammans, mer kärlek, mer glädje och mer lärdom. Jag hoppas du har det bra nu och att du tänker på mig ibland och att du minns de vi hade – jag gör det varje dag.. Och jag önskar att jag hade tagit vara på dig bättre. Att jag hade talat om för dig  varje dag hur mycket jag älskar dig..

11/6-2004 – 11/2-2009
Du var för ung, för bra och för vacker för denna jord
Vila i frid min älskade prinsessa
Jag älskar dig




Time, sometimes the time just slips away
And you're left with yesterday
Left with the memories
I, I'll always think of you and smile
And be happy for the time I had you with me
Though we go our separate ways
I won't forget so don't forget
The memories we made

Please remember, please remember
I was there for you and you were there for me
Please remember our time together
When time was yours and mine
And we were wild and free
Please remember, please remember me

Goodbye, there's just no sadder word to say
And it's sad to walk away
With just the memories
Who's to know what might have been
We leave behind a life and time we'll never know again

Please remember, please remember
I was there for you and you were there for me
And remember Please remember me
Please remember, please remember
I was there for you and you were there for me
Please remember our time together
When time was yours and mine
And we were wild and free
Then remember, please remember me

And how we laughed and how we smiled
And how this world was yours and mine
And how no dream was out of reach
I stood by you, you stood by me
We took each day and made it shine
We wrote our names across the sky
We ran so fast, we ran so free
I had you and you had me
Please remember, please remember
Please remember me ..