Grace Kelly, en riktig snygging!

Jag provred Kelly 2005 och fastnade med en gång. Bestämde mig därför för köp och hon stod hos mig en vecka senare. Dock kändes det inte riktigt "rätt" i ridningen efter två veckor och vi bestämde oss då för att röntga henne. Där visade det sig att hon hade lösa benbitar i båda baknäna och de gick som dålt fel och hon fick flytta hem till sin tidigare ägare och köpet gick tillbaka helt enkelt.

Kelly var ganska svårflörtad, hon var riktigt stoig! På provridningen hade dom endast terränghinder och hon hoppade det utan tvekan och bara flög över. Men när vi kom hem och skulle rida över vanliga bommar tvärvägrade hon flera meter innan. Hade jättesvårt att få över henne över ett vanligt hinder haha i dressyren var hon tydligen mycket NH riden, men hon var jättefin tyckte jag. De kändes som de klickade. Dock två veckor senare kände jag som sagt att detta inte var rätt häst för mig. Så det vara ganska "skönt" att de hittade någonting på röngten då..

Kelly är ett sto född 2002 och korsning halvblod/arab och pre eller liknande, en rejäl korsning var det iallafall, tror pappan hette Marco Polo. Hon var brunskäck och strax över 157 cm i mankhöjd. Synd att jag inte har bättre koll på stam osv, försökte som sagt googla men utan resultat. Har även kollat Blup men jag tycker inte att någon av de Grace Kelly som finns där stämmer överrens med denna. Vet som sagt att hon såldes för ett par år sedan som avelssto, tror hon opererades för benbitarna, men nu vet jag inte vart hon är längre..

Helt klart en av de snyggaste hästar jag träffat, otroligt bildskön! :)
Tyvärr inga filmer på henne, mer än på videofilm till TVn, så ni får fler bilder istället!


provridningen 05





annonsbilden, tror de va 09 jag såg den.. osäker.

Proveny, lilla älskade Proveny ♥

Proveny är en snygg arab valack född 1988 om jag minns rätt, ingen koll på härstamning. Men vet att han var godkänd fram tills han var 3 år, sen kastrerades han pga sommareksem. Han kom in i mitt liv när min vän Isabelle Kleist köpte honom 2006 (tror jag). Hjälpte henne ganska ofta och hoppade honom ganska mycket då han älskade det och Issa var lite hopprädd.

Jag gjorde en tävlingsstart på honom, då 20 år gammal (!) och han lekte unghäst på framhoppningen hihi, tyvärr ett nedslag i våran klass, men han hade en sån enorm glädje! Innan Issa köpte honom tror jag att han tävlade upp till LA dressyr. Han kan nästan allt i dressyren och är så otroligt rolig att rida!

Han är fortfarande i Issas ägo och står faktiskt även dom på Stall Fursta, så jag får träffa dom varje dag och gosa lite med Proveny, mys! Han känns verkligen som en häst som skulle kunna bli hur gammal som helst! Hoppas på att han får bli det iallafall och han får stanna länge på Fursta och hos Issa :)

Den 15 augusti iår var det fem år sedan mitt guldhjärta lämnade mig.

Tänk att fem år kan kännas som fem dagar vissa tider, att kunna minnas så tydligt :)
Är så otroligt tacksam för vår tid ihop och kan i princip bara minnas den med glädje.
Du var min första ponny, den pojken som alltid skulle få stanna i familjen, aldrig skulle vi sälja dig!
Och ändå skulle du komma att lämna oss så tidigt..



Fem fantastiska år fick vi tillammans!
Vi delade både gläjde och sorg,
men alltid var du glad - du hade ett hjärt av guld!



Jag undrar hur du hade varit idag, hur vi hade varit.
14 år hade du varit idag, säkert en hjälte och stjärna som då :')

Jag fattar inte hur jag kunde låta det hända ..
Älskar dig pojken, tro inget annat!
Fem år utan dig - är trots allt fem år utav saknad.

Ginger
5 maj 1996 - 15 augusti 2005
vila i frid mitt guldhjärta ♥

Har haft Samantha nostalgi ikväll..
Kollat sönder på alla videos och fällt en liten tår..
Saknar henne :'( ♥


våran absolut bästa och minst komplicerade runda, ever..


Undra hur långt vi hade kunnat gå tillsammans, om vi bara fått chansen..
Trivdes såå bra med dig!!
Älskade hjärtat ♥

Fy fabian vad jag saknar mina flickor, helt jävla sjukt :'(


Cassiopeia


Mans Santiniqe


Samantha


Ni var verkligen speciella.
Önskar att jag fick lite mera tid mer er..
Världens bästa tjejor!
♥

Den 20 maj iår var det ett år sedan jag sa hej då till Mans Santiniqe.
Fina lilla Sunny, saknar verkligen henne, hon var så himla speciell!
Minns verkligen vår sista dag ihop, smärtan syntes så väl och ändå var hon så glad.
Hon bara myste, la huvudet i famnen och bara gosade ner sig.
Fick godis som aldrig förr! Njöt av varenda sekund.
Ibland känns de som att ja tog livet ifrån henne, men hon hade ju så ont!
Ja hoppas hon var tacksam ändå och att hon har de bättre nu.
Är så glad över den tid vi fick ihop.
Vila i frid lilla vackra du ♥



12/6 2002 - 20/5 2009

Ett år och tre månader

Tänk att det fortfarande är lika tungt och svårt att förstå..
Bara här om dagen satt jag och funderade på vart vi hade varit nu om du fortfarande hade funnits här, hur mycket framgång och motgång vi lyckats ta oss igenom. Vem jag hade betäckt dig med, hur fölet skulle sett ut och vad den skulle döps till. Eller igentligen hade jag väl allt de där klart för mig för länge sen, det hade blivit ett litet sto, född svart med Quite Easy som pappa och namnet hade varit Quite a Passion. Vi hade haft ett flertal nollor i 120 och du bara älskade de du gjorde. Tillsammans var vi elit..

Fy fan vad lycklig jag hade varit om du hade funnits här, precis som då.
Varför ska alltid dom bästa försvinna först? Varför ska man alltid inse i efterhand vad man förlorat?!
"man vet inte vad man har, förns man har förlorat de"
Så jävla sorgligt sant! Jag vill inte älta allt hela tiden, men de är så svårt - du var ju mitt allt!
Min älskade fina underbara absolut bästa prinsessa..
Inga ord kan förklara min kärlek eller beskriva min saknad ja känner för dig,
Jag kommer allitd leva med en saknad själ i mitt liv.



Ett år och tre månader och jag är fortfarande lika tom
Jag älskar dig och de finns aldrig någonsin nått som kan stoppa den kärleken
Då, nu och förevigt är du mitt hjärta, I'll never forget our love
Vila i frid du vackra stjärna
♥ Cassiopeia ♥
11/6 2004 - 11/2 2009
Låt aldrig nått stoppa dig


Time, sometimes the time just slips away
And you're left with yesterday
Left with the memories
I, I'll always think of you and smile
And be happy for the time I had you with me
Though we go our separate ways
I won't forget so don't forget
The memories we made

Please remember, please remember
I was there for you and you were there for me
Please remember our time together
When time was yours and mine
And we were wild and free
Please remember, please remember me

Efter att hästen vi bestämt oss för, inte gått igenom besiktningen var Alexandra snäll och lånade ut Samantha. Men det var ändå någonting som saknades i stallet, en egen häst. Även fast jag hade Sami valde jag att kolla på fler hästar, nästa häst i mitt liv.. – Golden Poem.

Gustav hade jag följt sedan han var föl och visste klart och tydligt vem han var. Men det var inte förens Alexandra sa att han skulle säljas som jag började titta på honom ordentligt. Jag bestämde mig för att prova, jag var nog lite desperat efter någonting eget hihi. Den 3 juli 2009 var i alla fall den dagen jag provade Gustav hemma hos Alexandra första gången.

Efter lite diskussioner hemma valde vi att besiktiga honom för att se om han skulle gå igenom. Den 10 juli gick han igenom besiktningen och den 11 juli 2009 stod han hemma på gården, med mig som ny ägare.

Vår första tid var allt annat än lyckat. Dagen efter att han kommit hem åkte jag på semester i Skåne och tre dagar senare hade han fått sig en spark över knäet och han var halt. När jag kom hem från semestern var han fortfarande halt och veterinär fick tillkallas. Det blev pencilin och såret han hade fick tejpas ihop och skulle rengöras varje dag för att sen lindas om. Inte riktigt vad jag hade räknat med som start.


Men han blev snart bra och kunde börja sättas igång lite lätt. Jobbade honom mycket under tömkörning och longering den första tiden för att få honom bekväm med mina tygeltag och få upp en grund från marken. Väl upp på ryggen var han mycket snäll och det var sällan något bråk. Det enda var att energin saknades.

Under hösten fick vi tillbaka energin och vi var med på både hopp- och dressyrträningar. Den 27 september gjorde vi vår första tävlingsdebut. En liten kamrathoppning på 50cm och han var superduktig, felfri och inte en tendens till att stanna.

Vi fortsatte att träna under hösten och det var i början av november som det började dyka upp lite små problem. Ingenting vi reagerade direkt på, utan att enligt tränare bara var dumheter som skulle ridas bort. Han fick vila hela december månad då jag kände att hösten hade varit tuff.

Idag står vi här i februari med en häst som är ofräsch. Jag vet inte hur vår framtid kommer att se ut. Först och främst ska han bli fullt frisk och ridas så han går LB dressyr och 110 hoppning. Sen får vi se hur vi passar ihop och hur han utvecklats, antingen stannar han kvar i familjen och vi kämpar vidare, eller så säljs han till någon som verkligen kan ta vara på hans kapacitet! Allt återstår att se. Det jag lärt mig av Gustav under den här tiden är att han är en fantastiskt fin häst med alla potentialer i världen att bli någonting bra! Han är snäll och mysig som förtjänar de bästa..

Golden Poem
Halvblods valack
2005
e. Poet – Gold Fireline – Goldlöwe
Uppf. Hans-Gunnar Kjörsvik
Äg. Therese Klintestam

puss tess

Efter att både Cassiopeia och Mans Santiniqe lämnat livet här var jag utan häst ganska länge. Men efter mycket lovande ord från tränare, familj och vänner bestämde jag mig för att börja provrida lite hästar och se. Tyvärr gick den som vi bestämde oss för inte igenom besiktningen. Som tur var ställde min fantastiska vän Alexandra upp och lånade ut sin häst till mig tills jag hittade nått eget – Samantha.

Den 7 juni 2009 stod Samantha i hagen hemma hos oss. Jag kände Samantha sen tidigare och har följt hennes framgångar genom åren. Det svarta lilla stot med hjärtformad stjärn i pannan har gjort mycket i sitt liv. Hon har hunnit gå upp till 1,40 m hoppning, LA dressyr, Debutant fälttävlan och har fått fina föl i sina dagar som avelssto. Hon har även varit runt hos en hel del ryttare och oftast placerat sig bra hos alla. En riktig stjärna med hjärta av guld!

Under vår första tid ihop var det mest att hitta knapparna och njuta av att faktiskt ha en häst igen. Vi satsade ganska mycket på träningen under första månaden, tro det eller ej så var Samantha ganska svårriden och framför allt en mycket bestämd dam. Något jag inte sett sen tidigare. Men ju mer jag red henne och ju mer dagarna gick hittade vi varandra riktigt bra!

Vi gjorde vår tävlingsdebut i slutet på juni och vi började väldigt simpelt. Vi red två stilbedömningsklasser på 80 respektive 90 cm, enligt Samanthas tycke – lite väl löjligt. Men jag var mycket nöjd! Första tiden ihop på tävlingsbanan var det ingen tanke på placering, utan målet var en bra ritt med harmonisk känsla - en felfri ritt var en bonus!

I juli fortsatte vi, men vi tog ett steg upp. Vi red nu 90 och 100 cm klasser och hon var alltid lika duktig. För en gångs skull var det skönt med en läromästare som kunde allt och gjorde det mesta du bad om. Vi började träna för Daniel Svensson och det var här som det verkligen hände saker! Vi blev mer och mer ihop rida med varandra och för första gången kände jag att det faktiskt stämde, till 110% med Samantha.

Hela sommaren fortsatte och det kändes bara bättre och bättre för varje dag. Det kändes även som det hände någonting på tävlingsbanorna och för en gångs skull började vi faktiskt plocka lite placeringar. I början av september kändes hon som min egna och jag hade förtränkt att det kanske skulle komma en dag då hon skulle åka ifrån mig.

Självklart kom den dagen. Men tårarna kom redan när hon hamnade ute på annons, det kändes på nått sätt som att hon redan var borta, som att hon redan hade åkt. Jag hade svårt att ta in allt på träningarna och kände att tävlingarna inte längre spelade någon roll och trots de var det nästan här som det gick bäst. Vi var riktigt ihoprida och glada ihop, det kändes så bra i hennes närhet!

Den 18 december var dagen då hon åkte hem. En sista ridtur i snön sen var hon borta. Den 29 december fick hon ny ägare och det är jag jätteglad för. Jenny verkar tycka om henne supermycket och förhoppningsvis är Sami glad och lycklig som får hamna i centrum. Tror de kommer bli toppen för dom två, håller tummarna för dom iallafall :) Saknar min Samantha och önskar varje dag att jag hade haft tiden och pengarna för att kunna köpa henne själv. Vi fick iallafall 6 månader och 11 dagar tillsammans.

Samantha
Halvblods sto
1995
e. Artist - Waldfee - Waldschuetz
Äg. Jenny Ivung

Idag fick jag mail från Billys nya ägare. Massa fina bilder, så underbart! :)
Tänkte att jag måste ju bjuda på några så ni ser hur underbart bra han har de och hur fin min lilla ponnyskrutt är! Oh vad jah saknar honom min lilla skit. Men jag kunde inte hittat någon bättre ägare än Amanda! :)

puss tess

Nästa häst som passerade in i mitt liv efter Cassiopeia, var ganska oplanerad. Men tänker ändå berätta om henne för er  idag – Mans Santiniqe.

När Cassiopeia stod skadad gick jag och en vän ihop och köpte en häst tillsammans, en häst som skulle vara ett projekt. Jag provred henne den 14 maj 2008. Hon var då grundriden, väldigt sparkig men på något sätt harmonisk att rida. Vi bestämde oss direkt.

Den 17 maj 2008 kom det lilla stot Sunny till gården, hon hade nu två nya ägare. Under den första tiden tog vi det mycket lugnt och jag bestämde mig för att mer eller mindre börja om med henne, då hon kändes stressad. Allt gick mycket bra och fortare än vad jag trott.

Redan i mitten på juni var hon relativt stadig på tygeln, tog hjälperna och kunde faktiskt skutta runt en 70cm bana, helt utan problem. Sunny var en bestämd dam, helt otittig men väldigt skarp i huvudet. Trots det var hon väldigt social och tillgiven, hon gillade uppmärksamhet.

I mitten på augusti och september var hon som finast. Vi gjorde både dressyr och hoppstarter på lokal nivå med godkänt resultat. Hon var superlugn i transporten, på banan, på framridning – ja, genom allt! Hon kändes riktigt trygg och det var här vi bestämde oss för att nu var hon redo för att säljas, vilket var vårat mål redan från början.

Tyvärr sa Sunny ifrån och litade inte alls på de nya folken som kom och tittade. Hon accepterade två stycken som var och provred, dom ena hoppade av medans dom andra var väldigt intresserade.

Väl dags för veterinärbesiktning gick hon inte igenom. Hon var väldigt öm i ryggen, nedre delen av nacken och övre delen av bakbenen. Efter denna besiktning blev det väldigt mycket strul och jag och min pappa valde helt enkelt att köpa henne själva och behandla henne för att sedan kunna sälja henne – som en frisk och hel häst. Vi gjorde verkligen allting för denna lilla dam. Hon var på kliniken tre gånger och röntgades, masserades och behandlades för sin kropp som troligen fått all stryk pga fel belastningar, redan som unghäst. Hon fick akupunktur, vila, ja allt. Tyvärr var det ingenting som hjälpte henne. Vi gjorde verkligen allting vi kunde under 4½ månad, men utan resultat. Enligt en av våra veterinärer under denna tid hade Sunny fel i nacken pga kotor som var för korta, han konstaterade att hon hade kissing spines och spänningar i rygg och kors.

Vi fick då två val. Låta henne gå som sällskapshäst under smärtstillande i minst 6 månader för och se om de blev bättre eller låta henne somna in. Självklart var det för oss att prova om hon blev bättre, så hon fick en tid som sällskapshäst. Till en början verkade allt bra, men det var bara en inbillning.

Bara några dagar efter Peias bortgång blev Sunny allt surare. Hon stod ensam i hagen eller i ett hörn i boxen. Ryggen hade dessutom blev så pass dålig och öm att vi tillslut inte fick lägga på henne täcke eller borsta henne utan att hon sparkades eller anföll.

Det var på nått sätt Sunnys sätt att tala om hur ont hon hade och vi kunde inte längre plåga henne. Jag tror också hon saknade Peis, jag har nämligen aldrig sett henne så ”nere” som då. Det var som att glöden i ögonen hade försvunnit. Vi kunde helt enkelt inte ha kvar henne, bara för vår skull. Detta var en riktigt tung tid. Bara två månader tidigare hittade vi ju Peisan död och nu skulle det vara Sunnys tur.

Med tanke på hennes smärta ville jag inte att hon skulle lida för min skull och därför slutade hennes öde så som det gjorde. Den 20 maj 2009 somnade min älskade häst in. Tillsammans fick vi 1 år och 3 dagar dagar tillsammans..

Jag är jättestolt över Sunny. Hon gick från grundutbildad till att hoppa banor på 1m och göra rörelser från LA dressyren, för mig är det stort!! Hon var en fantastisk häst och jag tror hon hade blivit en superfin ridhäst om hon bara hade fått vara frisk. Det känns jättetungt att det var jag som var tvungen att ta det beslutet som togs. Samtidigt som jag försöker intala mig att jag gjorde nog allting jag kunde och jag hoppas hon förstår det. Jag hoppas att hon numera galopperar utan smärta, tillsammans med sin bästa vän igen och att hon är lycklig.

Jag önskar jag kunde gjort mer min vän..

Mans Santiniqe
Varmblod / fullblods sto
e. Le Mans – Pay Action
12/6-2002 – 20/5-2009
Vila i frid

puss tess

Idag, den 11 januari 2010 är det 11 månader sedan du försvann. Därför tänkte jag berätta om den häst som gör mest ont i hjärtat att berätta om. Hennes namn är Cassiopeia, mitt hjärta, min andra halva. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det vi hade, om alla dagar, om alla minnen och om dagen du försvann, om känslorna och livet efter.. Men jag ska försöka göra det kortfattat.. Det är med tårar i ögonen detta skrivs..

Efter att ha lämnat min lilla ponny i Stockholm hos sin nya ryttare, i mitten på juni, var det dags för mig att leta storhäst. Jag var ganska klar med att jag ville ha en unghäst, helst en valack efter Quite Easy, tre eller fyra år, på max 165cm i mankhöjd och den fick absolut inte vara skimmel – detta var mina krav. Men efter att ha provridit ca 15 hästar, åkt över 500 mil så insåg jag att krav egentligen inte är någonting du kan ha när du ska köpa häst. I alla fall inte så stora krav som jag hade just då.

Den 23 juli 2007 hamnade vi i Falköping för att titta på ett treårigt sto efter Feliciano, skimmel. Annonsbilden var långt ifrån smickrande och tilltalande och jag ville absolut inte kolla på hästen. Men min far ville annat och tur var väl de. Jag hann bara gå in i stallet, se ett ljust huvud, höra en låg gnäggning och så var jag kär. I stallgången stod hon, Cassiopeia och henne skulle jag bara ha! Redan efter att ha skrittat ett halvt varv kände jag att detta var rätt. Känslorna blev mer och mer starka desto längre jag satt kvar på ryggen – Jag har nog aldrig känt mig så säker som just då. Vi bestämde oss på plats och en veterinärbesiktning skulle bokas.

Den 9 augusti 2007 stod jag ytterligare en gång på en gård i Falköping. Denna gång som hästägare till det lilla treåriga stot, jag för två veckor tidigare, blivit förälskad i. Hon var en prinsessa att lasta in i transporten, under hela vägen hem stod hon blixt stilla, flera gånger funderade vi på om hon verkligen stod kvar i lilla lådan bakom bilen. 3½ timme senare, hemma i Norrköping fick jag lasta ut min, bara min, egna första storhäst, aldrig har jag varit så lycklig. Det lilla skimmel stot hade gjort mig helt förälskad, hon var allt de jag inte skulle ha –men hon var perfekt!

Vår första tid ihop handlade mest om grunder och en hel del bus. Trots att Peisan bara var tre år och knappt riden var hon alltid en ängel. Försökte aldrig ha av mig och var fruktansvärt lättlärd! Jag var som ett litet barn på julafton och bara längtade tills hon blev fyra så jag skulle få visa upp henne på tävlingsbanorna. Alla som träffade denna lilla prinsessa blev helt förälskade. Jag vet ingen häst som blivit så bortskämd med godis och kärlek som min lilla flicka.. Hon visste precis hur hon skulle göra för att charma..

Tyvärr blev inte lyckan långvarig, redan under vintern 2007 kunde jag känna lite ömhet i hennes ben. Hon fick vila hela december månad och sedan var det dags igen efter årsskiftet. Vi gjorde två träningstävlingar under februari på hemmaklubben. Debuten på 50cm och därefter en 70cm klass, självklart var hon felfri båda gångerna! I slutet på mars åkte vi iväg på en pay and jump, vi skulle debutera 90cm! Men hon var inte sig själv, hoppade inte upp sig och hade inget sug mot hindrerna – trots de fanns de ingen som helst tvekan på att stanna. Hon gav sitt bästa och ville väl, tyvärr med två nedslag. Det var nått som inte stämde.

Dagen efter fick vi svar på allting. Hon var halt. I över 6 månader kämpade vi med en hälta som veterinärerna inte kunde fastställa varifrån den kom. Dom röntgade, böjde, masserade, dom gjorde verkligen allting dom kunde, utan framsteg. Men efter 6 månader var hon frisk! En veterinär kunde konstatera att hon varit halt pga sin otroligt snabba växt. Hon hade växt från 164cm till 174cm på mindre än ett år, något som hennes rygg, ben och muskulatur tagit stryk av och därav belastat sina ben alldeles för tungt.

När hon väl var frisk fanns det ingenting som kunde stoppa oss! Hon var en helt annan häst på träningarna, hon hoppade allt, hon gjorde varenda dressyrsteg rätt, hon var klockren. Tränarna förälskade sig och gång på gång fick jag höra ”hon kommer gå de högsta klasserna”, ”denna häst är fantastisk, ta vara på henne”. Jag var förälskad i min stjärna! Självklart hade vi våra dagar när vi var allt annat än sams och dagar då jag bara ville sälja henne. Men innerst inne var hon den enda rätta och i slutändan kunde jag aldrig vara sur på henne.

År 2009 kunde inte börjat bättre än va de gjorde. Den 4 januari gjorde vi tävlingsdebut lokalt och självklart felfritt. Detta var den lyckligaste dagen på mycket länge och allting kändes så rätt. Helt plötsligt kunde vi börja planera och träna inför en tävlingssäsong jag längtat efter sedan 2007. På träningarna flög hon över allt, det spelade ingen roll om hindret låg på 50 cm eller 1,30m hon älskade det hon gjorde. Vi gjorde flera träningstävlingar och pay and jump upp till 1,20m och mer eller mindre var hon alltid felfri. Hon hade några rundor som inte var det. Men hennes kämparglöd var oslagbar!!

Februari fortsatte lika bra som januari, tisdagen den 10e var det hoppträning uppe på VRF. Peisan var stark, pigg och helt i gasen – jag var helt tvärtemot. Men, hon älskade hoppningen och hennes glädje spreds sig. Utåt var jag besviken på att hon var så busig och mer i luften än på marken, medans jag inombords var så himla lycklig över att hon gjort allt så bra. Efter den träningen pussades vi länge i boxen, hon var alltid bortskämd med att få massa pussar och godis efter träning, denna dag var inget undantag. En sista god natt puss och dom tre små orden, ja älskar dig innan vi skiljdes åt för denna kväll.

Onsdagen den 11e februari kl 09.00 släppte jag ut Cassiopeia i hagen, precis som vanligt. Och precis som vanligt så var det full galopp och flera bockningar direkt när hon kom ut, hon såg så lycklig ut. En puss och en morot hann vi med innan det var dags för bus. Samma dag kl 15.00 kom samtalet ingen hästägare vill ha.. ”Hon ligger i hagen, ja tror inte hon andas!” I den sekunden satt jag och min pappa i bilen, 100m ifrån stallet. Jag minns inte själv vad som hände efter den sekunden, efter det samtalet. De enda jag minns är att de kändes som hjärtat stannade.

Tydligen hade jag kastat mig ut från bilen, sprungit ut till hagen och bara skrikit ”NEJ”. Jag vet att när jag såg henne ligga där brast allt. Jag minns precis hur hon låg, precis hur hon såg ut, precis hur hon kändes, precis hur hon luktade, jag minns precis just det ögonblicket i detalj. Jag satt bredvid henne, smekte hennes vackra ansikte och bad henne att ”snälla hjärtat, lämna mig inte” gång på gång. Men allting var redan försent..

Jag minns hur vi satt där i timmar, jag minns hur jag satt och pratade med henne som att hon fortfarande fanns kvar, jag ville inte lämna henne och de sista ja ville vara att acceptera att hon var borta. Den 11 februari förvandlades plötsligt till en mardröm, till en dag då jag bara ville gräva ner mig själv och försvinna. Varje månad den 11e slits en liten bit från hjärtat bort, varje månad den 11e stannar allt och den enda jag kan tänka på är den lilla gråa flickan som alltid mötte en med en gnäggning och öronen spikade framåt. Aldrig kunde jag ana att dom där pussarna och dom där tre orden den 10 februari skulle vara sista gången jag sa de till henne, och hon hörde - vid liv..

Vi fick 1 år, 6 månader, 2 dagar och tretton timmar tillsammans.. Jag minns Cassiopeia med glädje, mycket kärlek och enormt mycket lärdom. Jag önskar dock att vi hade fått mer tid tillsammans, mer kärlek, mer glädje och mer lärdom. Jag hoppas du har det bra nu och att du tänker på mig ibland och att du minns de vi hade – jag gör det varje dag.. Och jag önskar att jag hade tagit vara på dig bättre. Att jag hade talat om för dig  varje dag hur mycket jag älskar dig..

11/6-2004 – 11/2-2009
Du var för ung, för bra och för vacker för denna jord
Vila i frid min älskade prinsessa
Jag älskar dig




Time, sometimes the time just slips away
And you're left with yesterday
Left with the memories
I, I'll always think of you and smile
And be happy for the time I had you with me
Though we go our separate ways
I won't forget so don't forget
The memories we made

Please remember, please remember
I was there for you and you were there for me
Please remember our time together
When time was yours and mine
And we were wild and free
Please remember, please remember me

Goodbye, there's just no sadder word to say
And it's sad to walk away
With just the memories
Who's to know what might have been
We leave behind a life and time we'll never know again

Please remember, please remember
I was there for you and you were there for me
And remember Please remember me
Please remember, please remember
I was there for you and you were there for me
Please remember our time together
When time was yours and mine
And we were wild and free
Then remember, please remember me

And how we laughed and how we smiled
And how this world was yours and mine
And how no dream was out of reach
I stood by you, you stood by me
We took each day and made it shine
We wrote our names across the sky
We ran so fast, we ran so free
I had you and you had me
Please remember, please remember
Please remember me ..

Idag berättar jag om häst nummer två som satte djupa spår i mitt hjärta. Hans namn är Scheckenhof´s Orkan.

När min första ponny Ginne försvann var jag ändå inne på att fortsätta med det jag älskade, ridningen och ja var säker på att en ny häst var det enda rätta. Min dressyrtränare tyckte att jag skulle satsa på storhäst då jag ändå var så pass lång och bara hade 3 år kvar på ponny. Men jag kände annorlunda. Enligt mig var ponnytiden någonting du bara får uppleva en gång och med tanke på hur mycket jag missade på ponny då Ginne stod skadad ville jag fortsätta med ponny fram tills då att jag fyllde 18 år. Dock så blev det faktiskt en storhäst som flyttade in i stallet under en månads tid efter Ginne. Hästen hette Grace Kelly och var ett litet korsningssto som tyvärr fick åka hem då hon inte klarade veterinärbesiktningen.

Istället för Kelly blev det att åka Sverige runt och leta ponny. I Göteborg hittade jag min nya drömhäst. Han var en mörkbrun, maffig new forest och han hade världens vackraste huvud. Det var som att jag kunde se Ginne i hans ögon, dom var så lika varandra, men ändå inte. Den 10 september 2005 flyttade D-ponnyn Scheckenhof´s Orkan, ”Billy” in i stallet. Billy var en av dom snällaste ponnierna du kunde hitta, han var mycket speciell. I stallgången och all hantering var han lugn som en filbunke och gjorde aldrig någon illa. I ridningen förvandlades han till en orkan, en riktig buse. Han försökte aldrig ha av mig, men fort gick det.

Namnet Billy fick han när han anlände till Sverige. Han kom med lastbil från Tyskland, där chauffören tappat bort hans pass och dom visste helt enkelt inte vad ponnyn hette. Det dröjde innan passet kom, så under tiden fick han kallas Billy. När pass och namn väl dök upp fanns det ingen mening med att byta smeknamn, han lyssnade på Billy och han var helt enkelt, Billy.

Under vår första tid tillsammans trodde jag att han skulle bli min nya tävlingshäst som skulle ta mig till det högsta du kunde rida. Äntligen hade jag fått en frisk ponny och jag skulle få åka ut och tävla, som jag älskade. Jag hade bråttom, för bråttom. Både jag och tränarna insåg ganska snart att detta inte fungerar, jag måste lugna ner mig och få Billy lugn. Vi hade våra upp- och nergångar, men vi var med om otroligt nyttiga träningar och under det första året lärde jag mig väldigt mycket som ryttare, utan resultat på tävlingsbanan.

Scheckenhof´s Orkan
Valack född 1996
e. Feldhof´s Orbit
u. Marbella
ue. Maritim I

 

Skulle ju berätta lite mer invecklat om några av hästarna i mitt liv lovade jag för länge sedan och jag tänker börjar med en mycket, mycket speciell ponny vid namn Ginger.

Jag är oerhört tacksam för dom 6 år jag fick tillsammans med Ginne. Han lärde mig enormt mycket under den tiden vi hade och det är honom jag tackar, för utan honom hade jag inte varit den jag är idag. Det är nu 4½ år sedan han lämnade ett stort tomrum. Aldrig någonsin kommer jag glömma denna vackra ponny som gjorde många unga flickor förälskade..

Ginger
valack
1996 - 2005
import Irland